Recensioner av årets produktion Den Giriga efter Molière
"Girighet i fokus på Kullehus
Molières snåle Harpagon har blivit en minst lika gnidig Harpagona i Kullehusteaterns Den giriga.
"En välspelad och underhållande föreställning, där Anne Kulles pengahungriga mamma är en finansdrake som ruvar över sin skattkista och inte tänker släppa taget.
Snålhet är en sak. Girighet något annat. En guldsot som ätit sig in i ryggmärgen på Anne Kulles Harpagona i Kullehusteaterns version av Molières Den girige.
Tänk om han har fått reda på mina pengar, muttrar hon till publiken, när hon tror att någon i huset spionerar på henne. Guldmynten och vakandet över skattkistan överskuggar det mesta i hennes liv, där dottern Élise förvandlats till en utgiftspost hon gärna gifter bort. Helst utan hemgift.
Men det blir inte så lätt. Élise, som spelas av Linda Kulle, är minst lika bestämd som sin mamma. Hon är förälskad i Valére, Harpagonas hovmästare, och tänker gifta sig med honom. Problemet är bara att Harpagona också har fått upp ögonen för den unge Valére och tänker sig ett äktenskap.
Så kan intrigerna snurra igång i årets uppsättning med Kullehusteatern, som hade premiär i går kväll. Kullehusteatern har bearbetat Molières komedi hårt. Strukit ner, bakat ihop roller, gjort tillägg - och förvandlat Harpagon till Harpagona. Men kärnan i Molières pjäs finns kvar; den satiriska blicken, driften med girighet och smickerkultur och de väl tajmade turerna i dramats alla förvecklingar.
Det är ett lyckat drag att göra om girigbuken Harpagon till en kvinna. Det bränner till lite extra med en mamma som är fullständigt tondöv för sin dotters behov. Dessutom övertygar Anne Kulle i rollen som misstänksam, intrigant och lättsmickrad pengamagnat. En rollfigur som för tankarna till både bonushungriga finanshajar och Tolkiens Gollum, när hon kramar sin kista med guld.
Hon matchas väl av den övriga ensemblen. Linda Kulles Élise är både stark, listig och beslutsam - och visst går det att ana att ett drag av girighet har gått i arv. Ulf Drakenbergs Valère vacklar mellan de båda damerna, öser ur sig vackra ord och trampar hit och dit i sina försök att hålla balansen, medan Calle Jacobsons La Flèche laddar replikerna med ironi och blinkar åt publiken när han blir hunsad och tilltufsad av både den ene och den andre.
Annely Perssons praktfulla kostymer, perukerna och de hårt sminkade ansiktena ger ett extra lyft åt uppsättningen, som turnerar till ett stort antal spelplatser i Roslagen under sommaren.
Kullehusteatern har hittat sin form, med klassiker i snyggt skuren sommarkostym. Den giriga är lättsam och sevärd utomhusteater, där intrigerna kretsar kring pengar, kärlek och begär. Det är humoristiskt, lekfullt och underhållande, med ett stråk av allvar i botten.
Det är inte bara Molières pjäs som är en klassiker. Det är girigheten också."
MARGARETHA LEVIN BLEKASTAD
Lättsam fars som gjord för den ljumma sommarkvällen
| Kullehusteatern fortsätter även detta år sin tradition med sommarteater utomhus i Stockholm och Roslagen. Årets uppsättning Den giriga är en lättsam fars efter Molières 1700-talsklassiker Den girige.
I Kullehusteaterns version har Molières girige Harpagon för första gången förvandlats kvinna. Harpagona, som spelas av Anne Kulle, är en kvinna som enbart älskar sina pengar och vaktar sin kassakista med besatthet eftersom hon ser tjuvar över allt. Även i kärlek är hon egoistisk och blir rival till sin egen dotter.
Dottern Elise (Linda Kulle) söker liksom sin mor det goda i livet, inte minst på kärlekens område, vilket förorsakar en konflikt med modern om hovmästaren Valéres (Ulf Drakenberg) gunst. Betjänten La Fleche (Calle Jacobson) är en sorts harlekin i den här farsen och komplicerar intrigen ytterligare.
Den giriga är en koncentrerad, humoristisk föreställning som smälter bra in i den ljumma sommarkvällen. Föreställningen är mycket lättsam, som sig bör med sommarteater. Kullehusteatern är ett välkommet inslag under den här årstiden och sprider som vanligt en fin stämning. Kvällens föreställning ges dessutom i Hallwylska palatsets vackra miljö, en passande omgivning för de pompösa 1700-talskaraktärerna.
Som alltid är det en fin ensemble med skickliga skådespelare, som framför stycket. Anne och Linda Kulles både komiska och välspelade scener speglar konflikten mellan mor och dotter när rivaliteten om Valéres (Ulf Drakenberg) kärlek leder till motstridiga intressen.
Det hela utvecklar sig till ett underhållande triangeldrama med både vassa och träffsäkra repliker. Intrigerna når sin höjdpunkt i en scen mellan Horpana, Elise och Valére som är utomordentligt komisk och bygger på skarpa repliker och härlig mimik mellan skådespelarna. Man får nästan en association till Commedia de´l arte med alla kostymer och mask som med sin prålighet förstärker det komiska. Publiken får många tillfällen till ett gott skratt, vilket sker alltför sällan på teatern. Kullehusteaterns lättsamma pjäser hör verkligen sommaren till.
Föreställningen Den girige spelas utomhus i Roslagen och i Stockholm under sommaren. Programmet finns på www.kullehusteatern.se
Jens Wallén
Recensioner av 2010 års produktion: Begär av Ostrovskij
Jenny Teleman, Kulturnytt P1, säger 23 Juni 2010
"Uppskruvat och nästan vansinnigt tonläge i Begär."
"De lyckas rista in sina figurer ordentligt."
Lyssna på hela recensionen i Kulturnytt P1 här.
Lars Ring skriver i Svenska Dagbladet 27 Juni 2010
"Kul komedi om roffarmentalitet
Alexander Ostrovskij är inte lika känd som sina ryska diktarkolleger – antagligen för att han skrev pjäser, gärna komedier, istället för tegelstenromaner. Hans första pjäs Konkursen tillkom 1850, men den blev förbjuden av censuren under många år på grund av sin bistra kritik av omoraliska transaktioner och samtida skrupellösa affärsmetoder.
Kullehusteatern spelar nu detta förstlingsverk men under titeln Begär, friskt översatt och bearbetat av Jan Johannesson. Pjäsen är ett slags Molièredrama: skojaren och affärsmannen Bolsjov ordnar en planerad konkurs men blir själv lurad av bokhållaren, svärsonen Lazar. Han har lärt sig alla knep som att aldrig betala fakturor, skuldnedskrivningar och att leva på lånat kapital. Huvudpersonerna låter andra betala den egna konsumtionen och lyckas alltid slingra sig ur allt ansvar.
Premiären var förlagd till gården på Hallwylska palatset men under sommaren turnerar det knappt två timmar långa stycket Roslagen runt. Det som främst karaktäriserar uppsättningen är blandningen av aktörer från helt olika bakgrund. Här möter privatteater, institutioner och fria grupper på ett exemplariskt sätt som frigör energi, röstresurser och sympatiskt utspel.
Pierre Lindstedt ger köpmannen Bolsjov en jovialisk girighet. Han är inte ens särskilt ond utan gör bara det alla andra gör. Om nu andra kan luras så kan väl också han? Till sin hjälp har han en brännvinsadvokat som supit bort all moral – spelad av Ulf Drakenberg från Teater Tribunalen, vilket tydliggöra att Begär en moralitet med antydda samtidskritiska förtecken.
Bolsjov har också en giftaslysten dotter – med stark närvaro spelad av Lisa Larsson – som visserligen lockas av fina titlar men ändå inser att bra kredit slår det mesta. Hennes sexuella begär är en mild västanfläkt jämfört med alla ekonomiska diton. Calle Jacobsson ger bokhållaren fin mimik och plastik och ett järnhjärta bakom den gemytliga ytan.
Begär är en aktuell kortpjäs om ekonomisk förslagenhet och egoistisk roffarmentalitet. Anita Ekström har regisserat en sällan spelad, kul och sommaryvig stilkomedi om affärsmoral."
Nils Schwartz, Expressen, skriver 23 Juni 2010
"Mot bakgrund av knappt överstånden finanskris och bröllopsyra är den turnerande Kullehusteaterns pjäsval denna sommar
synnerligen vältajmat. Den ryske dramatikern Alexander Ostrovskijs debutpjäs En familjeangelägenhet från 1850 handlar om en
stenrik affärsman som blir frånlurad både tillgångar och giftaslysten dotter av sin smartare bokhållare, en blivande entreprenör
i riskkapitalistbranschen.
Den produktive Ostrovskij lär fortfarande vara Rysslands mest spelade dramatiker, men i Sverige syns han sällan – senast
var det pjäsen Skogen på Dramaten 2001. Debutpjäsen i Jan Johannessons lätt anakronistiska översättning och bearbetning får
nu under titeln Begär svensk urpremiär 100 meter därifrån – på Hallwylska palatsets innergård.
Jag förstår bara alltför väl att ryssarna jublar åt pjäsen, själv har jag lättare att hålla mig för skratt – könsrollsstereotyperna är
närmast petrifierade. Och att bokhållaren bär namnet Elias Lazar och beskylls för att vara en Judas som sålt Kristus har en
antisemitisk klangbotten i Ryssland som den inte får här, allra minst i Anita Ekströms regi, utförd med samma lätta och
säkra hand som i hennes tidigare Kullehusuppsättningar.
Hon är ingen vän av överspel, så Ulf Drakenbergs brännvinsadvokat håller sin fylla i schack, och Calle Jacobssons orm till
bokhållare, Pierre Lindstedts bondtölpige affärsman och Lisa Larssons nippertippiga dotter tillåts bli så övertydliga som
utomhusscenen kräver men inte mera. Det är fullt njutbart."
Pressklipp om 2009 års produktion, "Skådespelerskan".
Ingegärd Waaranperä, DN, skriver 27 Juni 2009:
"På jakt efter kärlekens gränser.Kullehusteaterns ”Skådespelerskan” börjar försiktigt men växer när dramatiken ökar. Välspelat, småroligt med djup om manligt och kvinnligt.
Den är lite gles och pinnig i starten, Kullehusteaterns stramt bearbetade ”Skådespelerskan”, men med förra årets Strindbergpjäs i minnet ger jag mig till tåls: ”Kamraterna/Marodörerna” smögs också i gång, för att efter hand blomma ut i dagsaktuell äktenskapsdiskussion och utmärkt skådespeleri. Regissören Anita Ekström väntar in dramatiken och eldar inte på förrän det verkligen händer något.
Det gör det när, mitt i midsommarfirandet hos brukspatron Stålberg, sonen Helge kommer hem, medförande sin blivande hustru som en glad överraskning. Linda Kulle som skådespelerskan Esther Larsson, om än underskön i sina vackra kreationer, är allt vad
hennes svärmor in spe inte önskar sig: kokett, fri, fräck och förfärlig.
Anne Kulles fru Stålberg hyllar inte konventionerna för att det ska så vara, bakom hennes stela miner anas verklig fasa inför denna nya kvinnotyp. Brukspatronen (Stefan Isaksson) däremot, faller med den mogne mannens kollriga förtjusning, och dottern Agda, den piggt understödjande Emmelie Rosenberg, ser i nykomlingen en bundsförvant i sitt uppror mot petimetrig ungflicksuppfostran.
Av detta blir smårolig salongskomedi, men faktiskt mer än så. Anne Charlotte Lefflers pjäs som gjorde succé på Dramaten på 1880-talet (gavs på Stockholms stadsteater förra säsongen och finns utgiven som bok) är inte överspelad än. Frågan om hur mycket frihet och eget liv (inte minst den manliga) kärleken tål, kvarstår. Mellan Linda Kulles Esther och Calle Jacobssons ljuvligt blyge träbock Helge blir den debatten ärligt angelägen, den svider lite och går inte att avfärda som passé.
Och det finns mer. För vem är Esther Larsson? Leffler diskuterar med hjälp av ”Skådespelerskan” vad en karaktär, ett jag, är. Esther är ytlig, menar Helge. Hon spelar i livet som på teatern den ena rollen efter den andra, är ombytlig som ett aprilväder och saknar kärna.
Linda Kulles Esther ger svar på tal, i replik men framför allt med sitt skådespeleri. I detta glider hon smidigt mellan alla olika utanverk: kelig hustru, vilset barn, konstnär plågad av självtvivel, publikdomptör – och det tycks som om själva den leken är hennes element. Att kalla henne ytlig är att inte förstå att havet, vars vattenspegel skiftar färg efter moln och väder, hela tiden också består av djupet därunder."
Ingegärd Waaranperä
Sara Granath, SVD skriver 29 Juni 2009:
"Skådespelerska med charm
Stålbergs är en helt vanlig enkel brukspatronfamilj som för tillfället är inhyst i en mycket ståndsmässig miljö: Tessinska palatsets barockträdgård. Där huserar några dagar den turnerande Kullehusteatern och dit kommer skådespelerskan Ester Larsson och vänder upp och ned på allting.
Anita Ekström regisserar Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan, som får ses som en del av den svenska teaterrepertoaren sedan den återuppväcktes på Stockholms stadsteater förra året. Bara det är ju roligt, och själva uppsättningen är full av väl arrangerad situationskomik. I Jens Ohlins och Linda Kulles bearbetning är tre barn, en fästman och en tjänarinna bortopererade, vilket gör familjen rätt modern, även om kostymer och frisyrer är 1800-tal.
Handlingen fokuserar på den fruktansvärda svartsjuka Anne Kulles fru Stålberg drabbas av när sonen Helge kommer hemdragande med något så onämnbart som en tiljans tjänarinna. Hennes förväntan inför sonens hemkomst från Staden förbyts i en besvikelse så stor, att ansiktet fryses i en tragisk mask. Inte blir det bättre av att maken, Stefan Isaksson, finner sig så väl i situationen och att dottern Agda, Emmelie Rosenberg, hoppar av förtjusning.
Calle Jacobssons Helge försöker uppträda som en stadig borgare, men är så upp över öronen kär att han inte kan kontrollera sin kropp, sina anletsdrag. Och det är inte svårt att förstå, för Linda Kulle intar scenen med den självklara charmen hos en Anne på Grönkulla eller Pippi Långstrump. Hennes Ester Larsson är nästan osannolikt fri i förhållandet till familjen Stålberg, men det är lätt att överse med, eftersom Kulle gör henne så suverän och så rolig.
Ester Larsson gör alltid entré från oväntade håll, vilket fungerar väldigt bra i den välansade barockträdgården med sin labyrintiska växtlighet. Hon bär kläder som skulle ha gjort Anne på Grönkulla hänförd, särskilt en grön klänning. Emmelie Rosenbergs roliga Agda vill vara som hon, medan Jacobssons Helge vartefter förvandlas till en avbild av mamman. Isaksson gör brukspatronen mycket trovärdig genom att ligga l-å-g-t.
Något av den samhälleligt förankrade komplikationen försvinner i den här kammaruppsättningen under bar himmel. Men personerna är väl utmejslade och trovärdiga i sina relationer. Mycket lyckad sommarteater!"
Sara Granath
Nils Schwartz, Expressen skriver 28 Juni 2009
"Könskamp i lättvikt
I Strindbergs Kamraterna (1888) förhånas kvinnor som tror sig vara jämlika män som skapande konstnärer. Strindberg skrev pjäsen under pågående skilsmässa från Siri von Essen, som ju var skådespelare.
Kamraterna handlar om målare, men den skulle lika gärna kunna utspela sig i ett författar- eller skådespelarhem. Det är lätt att tro att Anne Charlotte Leffler – en av Strindbergs argaste konkurrenter om publikens och teaterchefernas gunst på den samtida scenen – skrev sin pjäs Skådespelerskan som en direkt replik på Kamraterna.
Men Skådespelerskan kom faktiskt fem år tidigare. Fast när Kullehusteatern sätter upp pjäsen i år efter att ha spelat Kamraterna förra sommaren, kan man inte undgå känslan av Strindbergsreplik. I synnerhet som Linda Kulle spelar skådespelerskan med samma bravur som hon gjorde kamrathustrun i fjol.
Det är också hon som tillsammans med Jens Ohlin komprimerat pjäsen till en drygt timslång familjekomedi i kammarformat.
Regissören Anita Ekström lägger en lätt ironisk ton under de daterade könskonflikterna, med full tillåtelse för Calle Jacobsson som den ambivalente fästmannen och Anne Kulle som hans konvenanspryda mamma att spela på blodigt allvar.
Föreställningen är lätt och lekfull som en tyllgardin på en sommarveranda, med den inpyrda könskampen kvardröjande som doften av kallnad cigarrök.
Föreställningen hade premiär 25 juni i Tessinska palatsets barockträdgård i Stockholm och går sedan på turné i Roslagen framåt augusti."
Nils Schwartz
Margareta Levin, Norrtelje Tidning skriver 3 Juli 2009
"Teater med vassa repliker
Brukspatron Stålberg och hans familj får oväntat besök i Kullehusteaterns ”Skådespelerskan, som hade Roslagspremiär härom kvällen.
Nu ger sig ensemblen ut på turné med en sommarteater som är lättsam, underhållande och alldeles lagom vass.
Det är midsommarhelg. Brukspatron Stålbergs hustru Malin far runt och lyssnar efter skjutsen som borde vara på väg. Hennes älskade son Helge ska äntligen komma hem på besök.
Men när han har en fästmö med sig – och hon dessutom är skådespelerska – blir mamma Stålberg rejält sur och svartsjuk. Det passar sig inte i hennes familj. Inte blir hon gladare av att maken Sven ser rätt nöjd ut och att dottern Agda blir stormförtjust i Ester.
Efter flera år med Strindberg och Tjechov satsar Kullehusteatern i år på Anne Charlotte Lefflers ”Skådespelerskan”. Det är ett lyckat val. Pjäsen har bett i replikerna, teman som känns aktuella och stora doser mänsklig humor.
Linda Kulle och Jens Olin har bearbetat pjäsen till ett kammarformat som passar Kullehusteatern. I sin regi lyfter Anita Ekström fram komiken i fru Stålbergs svartsjuka utspel, Helges vacklande mellan sin mamma och sin fästmö och Ester Larssons dramatiska utspel. Men hon skruvar också åt de allvarliga stråken i dramat.
Ensemblen är både skicklig och samspelt. Anne Kulle är en sylvass fru Stålberg som strör elakheter omkring sig med högdragen min. Hon släpper inte taget om sin son i första taget, det är ett som är säkert.
Linda Kulle laddar Ester Larsson med tonvis av energi. När hon kliver in i handlingen är det en storstilad entré i lila dräkt och hatt med fjädrar. Hon fortsätter sedan att dyka upp från oväntade håll i nya kreationer. Dramatisk, livfull, okuvlig och orädd.
Calle Jakobssons Helge är en osäkrare figur. Han skruvar på sig och visar tydligt hur förälskad han är och hur svårt han har att hantera situationen. Hur knepigt det är att bryta sig loss från det inrutade livet.
Runt dem finns också Emmelie Rosenbergs Agda som bubblar av livsglädje och entusiasm och Stefan Isakssons brukspatron som intar en avvaktande hållning till det som händer. Det är inte hans krig som pågår i huset.
Anne Charlotte Leffler var en populär dramatiker under 1880-talet. Hon engagerade sig i kvinnorörelsen och tog bland annat upp kvinnans rätt att ha ett eget yrkesliv i sina pjäser, ett tema som lyfts fram i ”Skådespelerskan”.
I pjäsen rör sig Ester och Helge runt varandra, med fru Stålberg som iakttagande och giftig skugga. Helge är rädd att förlora Ester och kräver kontroll. Ester värjer sig och är både stolt och stark i ett drama som handlar om vilka val vi gör i livet och vad som byggs in i en relation.
Kullehusteatern har hittat en ton och en stil som gör deras uppsättningar till ovanligt lyckad sommarteater. Det är underhållande, skruvat och välspelat, med en dos allvar i botten.
Efter premiären i Gregersboda har ensemblen gett sig ut på turné med en rad spelningar runt om i Roslagen. Passa på att se den, ”Skådespelerskan” är väl värd ett besök."
Margaretha Levin Blekastad
Jens Wallén, Tidningen Kulturen skriver 28 Juni 2009
"Emancipationskomedi med djup
Sommarteatrarna har slagit upp sina portar och Kullehusteatern fortsätter sin tradition, denna gång med en bearbetad version av Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan. På sätt och vis är det en uppföljning av förra årets repertoar med tema könsroller. Då satte ensemblen upp Strindbergs Kamraterna. Denna gång är utgångspunkten en ung konstnärskvinnas konfrontation med en borgerlig familj i ett samhälle med fördomar kring kvinnans roll som hustru och mor.
Författarinnan Anne Charlotte Leffler levde mellan 1849- 1892 och var på 1880-talet den mest spelade svenska författarinnan utomlands. Hon tillhörde den grupp som brukar kallas "åttiotalister" dit också Victoria Benedictsson, Gustaf af Geijerstam och Oscar Levertin räknas. handlar om emancipation och utspelar sig i utpräglad borgerlig miljö. Jens Ohlins och Linda Kulles bearbetning är en föreställning med många humoristiska inslag som passar väl att spelas på en utomhusscen. Lämpligt nog har de förlagt handlingen till midsommartid.
Skådespelerskan
Föreställningen är en underhållande upplevelse som innehåller ett underliggande budskap om kvinnans frigörelse, kontra fördomar och konvenans. Kullehusteatern är en väl sammansvetsad ensemble som på ett lättsamt sätt framför denna kvinnosakspjäs som till och med på sin tid var ifrågasatt av dåtidens feminister.
Motsättningarna skärps mellan de båda kvinnorna Malin Stålberg (Anne Kulle), som står för den borgerliga konvenansen och den unga skådespelerskan Ester Larsson (Linda Kulle), en fri kvinna som vill gifta in sig i familjen, men samtidigt vill fortsätta sitt konstnärliga utövande. Konflikten dem emellan lyckas Anne och Linda Kulle återspegla med ansiktsuttryck och rappa replikväxlingar på ett sätt som starkt framhäver spänningen när modern vill slå en kil mellan sonen (Calle Johansson)och hans älskade.
Föreställningen är gott exempel på hur man kan åstadkomma bra och lättsmält teater som ändå inte saknar essens. Det är en mycket sevärd föreställning som kommer att spelas på ett flertal platser under sommaren."
Jens Wallén
Pressklipp om 2008 års produktion, "Kamraterna".
Ingegärd Waaranperä, DN, skriver 6 Juli 2008:
"Styv Strindberg. Det fräser av könskamp, avund och kärlek.
Alla som försökt vet att Strindberg kan man inte ändra på: kvinnosynen ligger invävd i replikerna, försåtligt gömd i stavelelsernas rytm, lika mycket som i händelseförloppet. Men vad händer om går med Strindberg hela vägen? Bjuder på den kvinna han vill visa - och den man han tycker att hon gör honom till? Ja, det blir faktiskt intressant. Kullehusteatern gör det i "Kamraterna", komedin om konstnärsparet i den svenska artsitkolonin i Paris, som Anita Ekström har regisserat. Första kvarten, som lånats in från Strindbergs ännu elakare förlaga "Marodörerna" för att ge bakgrundshistorien är dock trög som ett rollspel i juridiken, om 1800-talets giftorätt. Men sen när "Kamraterna" tar vid, fräser det till i Tessinska palatsets trädgård, av könskamp, proffesionellt avund och styvnackad, lättskrämd kärlek. Och precis som författaren fruktade: Linda Kulles Bertha, lång och rak, fräscht rättfram och lite androgyn med sitt bakåtstrukna hår, dominerar lätt (och roligt) över Jens Ohlins spenslige Axel, vars manlighet måste påminna om Strindbergs egen: osäker, lätt uppbrusande och ibland nära tårarna, men mäktig i vrede. Jens Ohlin är rörande äkta och dessutom en smula porträttlik. Anne Kulle som familjevänne Elin Abel, häller bensin på brasan.
Fräscht skådespeleri och säker personregi får det att svänga om själva ambivalensen i förhållandet. Bägge vill härska och behärskas och ju tvärare kast mellan uppe och nere, desto större blir kärleken. Är det så här det egentligen ser ut i dag också, fast vi inte brukar låtsas om det? Det lyckliga slutet som ensemblen har lagt till, talar för det. Det stämmer egentligen också bättre med hettan i resten av pjäsen än båda orginalens kalla avsked. Det är bara frågan om de utbytta tavlorna som stör idyllen en aning. För vilket hjälper (alternativt stjälper) familjelyckan mest: att hans tavla kommer in på salongen - eller att hennes gör det? Hade slutet blivit annorlunda om den andra tavlan segrat?"
Jenny Aschenbrenner skriver för Kulturnytt i P1 16 juli 2008: (Lyssna på recensionen på radioklipp.)
"Kullehusteatern försonas med Strindberg
August Strindbergs drama Kamraterna från 1888 sägs vara inspirerad av ett tillfälle då Siri von Essen fick beröm för en rolltolkning i en pjäs som Strindberg blev sågad för. Det är ett drama om ett konstnärsäktenskap, och nu spelar Kullehusteatern en bearbetad version som är på turné i Uppland. Anita Ekström har regisserat och Kulturnytts Jenny Aschenbrenner har sett föreställningen.
Jetplan från semesterparadisen mullrar förbi på väg ner mot Arlanda, stänken hotar om ösregn - och på gräsmattan framför en idyllisk 1600-talsflygel höjer Anne Kulle och Linda Kulle sina röster för att få några repliker om kärleken, maktkampen och den så svårforcerade jämställdheten att bryta igenom till den förstrött småpratande publiken.
Det är ett av Strindbergs oförsonliga relationsdramer, ”Kamraterna” omstöpt till sommarteater. Familjen Kulles egen ambulerande teatertrupp Kullehusteatern har reducerat antal roller till tre och på vägen slipat några av de vassaste kanterna av Augusts misogyna cynism och, faktiskt, nått fram till något annat - något värdefullt.
Dramat rör två unga konstnärer, Berta och Axel, som vill pröva det ingen tidigare lyckats med: att leva som kamrater, sida vid sida, i stället för som man och kvinna, som överhuvud och underordnad. Naturligtvis blir det problem - det är ju Strindberg vi talar om. Berta blir i sin frustrerade kamp för oberoende både missunsam och sniken medan hennes man ryggradsreagerar och tar till gamla klassiska manliga härskartekniker för att hålla sin hustru på plats. Hos Strindberg slutar det med elände - hos Kullehusteatern i stället med försoning. Och de bittra striderna mellan makarna blir de oundvikliga konsekvenserna av ett ärligt menat försök att bryta ny mark - istället för det slutgiltiga beviset på att män och kvinnor aldrig kan bli just kamrater.
Ann Kulle är magnifik som den kedjerökande och muntert cyniska äldre konstnärsvännen Abel, Jens Ohlin rörande i sin förvirring och sårade manlighet - ja ett lyhört skådespeleri skänker tyngd åt detta strindbergska relationsinferno i lightversion"
Nils Schwartz, Expressen, skriver 6 Juli 2008:
"Strindbergsterapi
I dessa semestertider när de äktenskapliga påfrestningarna lär vara som störst, erbjuder två fria teatergrupper alla grälande par i Stockholmstrakten att spegla sina privata könskrig i August Strindbergs offentliga. En familjeterapi så god som någon. Ingen man – inte ens Pär Ström – kan lägga all skuld på kvinnan på samma sätt som Strindberg, det må gälla den erotiska kraftmätningen lika väl som den estetiska. I synnerhet den manliga delen av publiken får en del att tänka på.
Mellan Kamraterna (1888) och Leka med elden (1892) infaller Strindbergs skilsmässa från Siri von Essen. Båda pjäserna betecknas som komedier, men om komeditonen i Kamraterna gång på gång tuppar sig av förorättad manlighet, har den i Leka med elden svalkat sig med en kub iskyld cynism. Kvinnan får i slutscenen hursomhelst stå där med skammen.
Båda pjäserna har vi relativt nyligen kunnat se på Dramaten – Kamraterna i regi av Hilda Hellwig 2004 och Leka med elden i regi av Staffan Valdemar Holm 2002. De sommarteateruppsättningar som båda hade premiär i fredags är väsentligt mera anspråkslösa. Kullehusteatern har strukit ner Kamraterna till ett drygt timslångt kammarspel för tre roller, och vad man än kan tycka om Andreas Rodenkirchens och Camilla Nybergs uppsättning av Leka med elden i Gustavsbergs hamn, så är det knappast att den präglas av någon tydlig idé om vad man egentligen vill säga.
En idé anar man däremot i Anita Ekströms iscensättning av Kamraterna, ingen tydlig idé kanske, men en hela tiden närvarande ironisk underton, som skapar distans till konstnärsparet Berthas och Axels inflammerade revirstrider om könsmakten. Linda Kulle och Jens Ohlin spelar snarare ut sin syn- och hörbara förtjusning i Strindbergs slipade replikkonst än tar hans orimliga partiskhet på allvar. De försonas mycket riktigt i den tillskrivna slutscenen, något som får intrigmakaren Abel (Anne Kulle) att fnysande konstatera att så förljugen var inte ens Ibsen.
Pjäsen spelas sista gången i kväll i Tessinska palatsets trädgård och far sedan ut på turné i Roslagen. Det verkar lite omotiverat att lägga in en lång paus i en så kort föreställning, men de utsökta bakverk man då kan inmundiga förklarar varför. Det är kanske därför det är så lätt att också svälja Strindbergs misogyni i denna välgräddade föreställning – lite pikant bittermandel bara, stött i en antikverad 1800-talsmortel.
Trots titeln är Leka med elden i Gustavsberg långt mindre lekfull, undantagen möjligen Andreas Strindérs Knut – det är ju också han som agnar kroken som hustrun Kerstin (Camilla Nyberg) och vännen Axel (Andreas Rodenkirchen) hugger på. Men eftermiddagssolen som ligger på mot porslinsmuseets fasad där spelet pågår skapar mera hetta än erotiken. Rodenkirchen liknar en paragraf i vit linnekostym där han entonigt redovisar och lika entonigt reviderar sin kärlek. Det finns väl en konsekvens i detta, men det tänder aldrig spelet. Också föreställningen blir mera redovisning av en pjäs än en engagerande gestaltning av den"
Therese Söderlund skriver i Norrtälje Tidning 10 juli 2008:
"Strålande insatser hos Kullehusteaterns Kamrater
En energifylld komedi där makt och könskamp står i centrum. Igår hade Kullehusteatern premiär i Roslagen med Strindbergs "Kamraterna".
- Tror ni på jämställdhet, frågar Anne Kulles karaktär Elin Abel inledningsvis, för att sedan själv svara: Det blir aldrig jämställt, man får själv se till att bli den som bestämmer. Kamraterna, Axel och Bertha, som spelas av Jens Ohlin och Linda Kulle, är ett par i den svenska konstnärskolonin i Paris. Båda är konstnärer och har som mål och ideal att leva som jämställda kamrater, kritiska till det borgerliga äktenskapet som de är. Men Berthas tavla blir antagen till den berömda Salongen, medan Axels refuseras. Står relationen verkligen pall för att hon är mer framgångsrik än honom?
"Kamraterna" har ursprungligen flera karaktärer med, men Kullehusensemblen har bearbetat handlingen till att kretsa kring paret Axel och Bertha. Vid sida finns Anne Kulles feministiska Elin Abel, som gjuter olja på elden. Hon är bitter över sitt eget misslyckade äktenskap. Strindbergs misogyni är vida känd. Och här visar han den i full prakt. Men, Kullehusteatern har valt att använda innehållet till att visa hur aktuell jämställdhetsproblimatiken fortfarande är.
Pjäsen utspelar sig under 1880-talet, en tid då kvinnan ännu inte förvärvsarbetade. Hon är beroende av honom. Den problematiken finns fortfarande, i och med att kvinnor tjänar 80 procent av mäns löner. På så sätt blir pjäsen högaktuell.
Spelet mellan Linda Kulle och Jens Ohlin är strålande. Strindbergs dialog forsar och blixtrar fram. Bertha är ömsom bedjande, ömsom frustrerande, medan Axel pendlar mellan att vara ironisk och visa upp sin sårade manliga stolthet i all sin ynkedom. Jens Ohlin visar fram det löjliga i Axel. Dock ska sägas att Ohlin i Axel har fler lägen att jobba med än Kulles Bertha som oftast bara är bedjande eller frustrerad. Det visar samtidigt kvinnors traditionella problem, att tvingas in i för små kläder och därmed begränsa sig själva.
Strindberg avslutade egentligen pjäsen med att Berthas och Axels relation kollapsar. Kullehusteaterns bearbetning innebär att pjäsen har fått ett nytt, lyckligare slut där kärleken får segra. Allt gott till slut? men det får Elin Abel att lämna scenen och fnysande utbrista: Så förljugen var inte ens Ibsen."
_____________________________________________________________
Sthig Jonasson skriver i Ålands Tidningen:
"Jämsälldhetens sammanbrott på Strindbergs vis
”Kamraterna” spelas den 5 och 6 augusti på Post och tullhuset, Eckerö, kl. 19.00. Innan man drar vidare till Sagalund, Kimito, den 8 Augusti. Speltid: 1 tim. 20 min.
I år gör Kullehusteatern sin årliga sommarturné med en tät, välspelad och mycket sevärd föreställning av August Strindbergs bittra ”komedi” ”Kamraterna” från 1888.
Strindberg dissekerar kamratskapets omöjlighet hos ett svenskt konstnärspar i Paris. Axel och Bertha har ingått ett avtal om kamratskap och försöker nu leva jämställt inom äktenskapets ram. Vad det egentligen innebär är litet oklart för dem båda. De har ingen insikt i konventionsrevoltens mening och idé. Trasigheten i Axels och Berthas förhållande är synlig för alla – bara inte för dem. Runt Axel och Bertha slår vännen (eller fienden, beroende på vem som talar om henne) Elin Abel allt snävare cirklar. För henne handlar det om makt – på ett mycket reellt plan – och hon är närmast maniskt besluten att hjälpa Bertha till den yttersta vinsten i maktkampen.
I könskampens spår utvecklas Bertha alltmer till en obehaglig parasiterande golddigger som Axel försörjer medan han avstår från att utveckla sitt eget konstnärskap för att hjälpa henne. Bertha tar konstlektioner, hyr modell och engagerar sig i kvinnokampen. Hon lever ett lyxliv som de inte har råd med. Samtidigt är Axel inte främmande för att ta till de urgamla manliga härskarmetoderna för att behålla den makt han inte har.
Den ekonomiska kontrollmakten har Bertha – Axel drar in pengarna, men Bertha sköter räkenskaperna och när Axel till sist avslöjar att hon fuskat med bokföringen försvarar hon sig med att hennes intjänade pengar är hennes – de har ingen gemensam hushållskassa. Här gäller det en ekonomisk kraftmätning lika väl som en estetisk.
Men det är då Axel och Bertha lämnar in sina tavlor till den prestigefulla Paris-salongen som kamratskapet bryter samman. Hur är det? Kan Axel glädjas om Berthas bild kom in på salongen medan hans refuserades? Och blir Bertha överlägset skadeglad? Äktenskapskrisen är ett faktum.
”Kamraterna” har en ironiskt komisk underton som passar ensemblen sällsynt väl. Linda Kulle har tagit ännu ett steg i sin utveckling som skådespelare. Hennes Bertha är medveten om sin skönhet och blir alltmer självsäker och dominerar elegant över Jens Ohlins Axel som är osäker, naivt beskäftig och ibland utbryter i verkningslös ilska, som enbart bekräftar hans sårade manliga stolthet. När bägge vill härska blir kärleken alltmer uttunnad.
Anne Kulles roll som den cyniskt manipulativa Elin Abel är som skriven för henne när hon självsäkert röker cigarill och dricker ur medhavd fickplunta medan hon hetsar Bertha att bara ta för sig och att inte ge något. Gång på gång upprepar Elin Abel att makt inte kan delas. Varför den inte kan delas förklarar hon aldrig, men i hennes rätt fyrkantiga värld handlar det om att befalla eller befallas.
Hos Strindberg ser Axel att kamratskapet inte fungerar i äktenskapet och lämnar Bertha. I Kullehusteaterns nyskrivna slutscen försonas Bertha och Axel för att göra ett nytt försök med jämlikheten. Det får Elin Abel att med en fnysning konstatera att så förljugen är inte ens Ibsen. Nej, kanske det. Men hur går det sedan? Kommer Bertha att fortsätta fuska med bokföringen och hushållskassan. Kommer Axel att fortsätta försörja familjen medan Bertha själv disponerar sin egen inkomst? Kommer Bertha överhuvud att vilja bidra till hushållskassan, nu när hon fått smak på makten?"
Press om 2007 års produktion, " Erövringar"
Sthig Jonasson skriver i Ålandstidningen:
"Kullehusteatern till Åland med nya Erövringar - två enaktare av Tjechov.
Förra året spelade Kullehusteaterns resande sommarteater två enaktare av Anton Tjechov. Det var en lyckad satsning av Anne Kulle som i år följer upp den komsika sidan av Tjechovs författarskap med föreställning "Erövringar." Också det två enaktare baserade på två av Tjechovs ungdomsnoveller som blivit bearbetade för scenen av Jan Johanneson.
Konsten att förföra
Första akten, "Rovdjuret", är en föreläsning om konsten att förföra en gift kvinna. Förföraren Pjotr (Oskar Thunberg) berättar instruktivt och omständligt för publiken hur ha bär sig åt för att fånga den vackra Jelena (Linda Kulle), som har en oförståedne och föga spännande äkta make(Jens Ohlin). För Pjotr handlar det om "sport" inte om kärlek och Jelena verkar inte helt okänslig för uppvaktandet. Givetvis är slutet på denna underhållande bagatell mycket överaskande för Pjotr, men kanske mindre för publiken.
På landet
I andra akten, "En försvarslös varelse", har en bankdirektör (Jens Ohlin) dragit sig tillbaka till sitt sommarställe med en kamrer (OskarThunberg) som enda sällskap, medan hustrun är på badort och dottern på resa. Kamreren försöker arbeta med räkenskaperna, men direktören kör med honom och vårdar sin svårt ömmande portvisntå med en och annan drink.
Då dyker först dotter (Linda Kulle) upp och därpå den krävande och påträngande Fru Merchutkin ( Anne Kulle) som vill att banken skall betala den innestående lön som hennes man har från något ministerium. Direktören vägrar, men medan dottern vecklar in sig i en oändligt lång berättelse om sina reseäventyr tar Fru Merchutkin raskt initiativet i sina bankaffärer och direktören fattar inte något av det som sker.
Lysande spel
Skådesplearna tar väl vara på sina roller: Jens Ohlin är utmärkt som den omisstänksamme äkta mannen och som den alltmer förvirrade bankdirektören. Oskar Thunberg rentav lysande som självgod förförare och som hunsad kamrer. Linda Kulle, som den lätt förbryllade ryska skönheten Jelena och som den evigt pladdrande bankdirektörsdottern, har utvecklat sin talang och är nu en säker comedien. Teaterdirektören är mycket övertygande som den påstridiga och listiga Fru Merchutkin.
"Erövringar" spelas den 31 juli och 1 augusti vid post och tullhuset klockan 19.00. Därefter drar "Anne Kulles reasande sommarteater" vidare till Pargas och Kimito den 4 augusti."
Karin Erlandsson, Nya Åland, skriver:
"Semesterteater som allra bäst
Kyssen är avgörande. Kysser hon en på "det där speciella sättet" skall man dra sig undan. Då har hon blivit kär, och "man vill ju inte ha sin älskarinna hängande efter sig resten av livet." Det lär vivören, spelad av Oskar Thunberg, publiken i den första enaktaren, den som har namnet Rovdjuret.
Regnet rör ingen
Det har blivit en tradition att Kullehusteatern gästar Eckerö post-och tullhus under sin turné i svenska skärgården. De väljer alltid bra texter för sina pjäser, skrivna av till exempel Strindberg eller som i år Tjechov och de föredrar att spela föreställningen utomhus. Det förstår man mycket väl när maken, spelad av Jens Ohlin, och hustrun spelad av Linda Kulle, spatserar fram längs kullerstenarna i inledningsscenen, allt medan solen lyser genom parasollet.
Det blir lite si och så med vädret under resten av föreställningen. Prasslet av regnrockar och droppet på parasollen blir en ljudmatta för replikerna, men ingen låter sig nedslås. Publiken är tapper och stämningen blir bara bätrre av blötan.
Pedagogiskt
Så skall hustrun i Rovdjuret blir förförd, allt medan publiken skall få lära sig hur en sann kurtisör beter sig. Det är en pedagogisk föreställning och mycket underhållande. Vi får lära oss att a) ha tålamod, b) bearbeta på avstånd och c) bli den hennes mamma varnat henne för.
Maken är givetvis naiv och hustrun smickras, allt medan kurtisören ler sitt vargleende. Till Kullehusteaterns absoluta styrka hör, förutom pjäsvalet och bearbetningen av texten, det jämna skådespelet. Ingen gör någon besviken, alla matchar varandra, Föreställningen spelas avslappnat. Det finns en stor dos spontantitet och trygghet i rollprestationerna som också får publiken att slappna av.
Rollerna skiftar
Den andra pjäsen heter Den försvarslöse. Linda Kulle spelar i princip i samma roll härm, en pratglad, fåfäng med intelligent kvinna. Anne Kulle har kommit in i föreställningen i rollen som en inte alls försvarlös kvinna, hon ser mycket målmedvetet till att få vad hon är ute efter, Männen har helt och hållet skiftande karaktärer. Jens Ohlin är bankdirektören med en "portvinstå" som mycket lätt gör mycket ont, Oskar Thunberg spelar hans kamrer som är förälskad i dottern.
Oskar Thunberg måste alldeles särskilt lyftas fram. Han är strålande . I första pjäsen är han iskall och kontrollerad, i andra pjäsen är han förälskad, förvirrad och ganska tafatt. I både rollerna är han lika underhållande och fram för allt trovärdig.
Missa inte
Det är närmast en välgärning för kulturuttorkade semsterfirare att Kullehusteatern turnerar land och rike runt med högkvalitativa pjäser och skådespelare.
Utan att vakna ur semsterdvalan och tvingas använda alltför många hjärnceller kan man tack vare Kullehusteatern bli underhållen på ett intelligent sätt.
Tjechov är helt enkelt en stor lustigkurre, och misa inte hans pjäser i Kullehusteaterns uppsättning. Sista chansen är ikväll."
Margareta Levin, Norrtelje Tidning, skriver:
"Absurd humor skruvas upp till fars
Först en stillsam komedi om att förföra och bli lurad. Sedan mer farsartad humor runt en utarbetad bankdirektör och en trasslig solstol. I onsdags hade Kullehusteatern premiär på 'Erövringar', med två kortpjäser av Tjechov. En charmig och lättsam föreställning, med en ensemble som bubblar av spelglädje.
Det har inte hänt något sen igår. Inte sen förra veckan heller, konstaterar det äkta paret i 'Rovdjuret', den första av pjäserna i 'Erövringar'. Charmören Pjotr ser sin chans att knipa ett kvinnohjärta. Oskar Thunberg vänder sig direkt till publiken och presenterar sig som 'den skickligaste erövraren av gifta kvinnor som ni träffat'. Nu ska han bjuda på en lektion. Det är bara att följa med. Offret är Linda Kulles tystlåtna kvinna. Hon är på semester med sin man och har nog inte så roligt. Jens Ohlin gör maken till en lättlurad tråkmåns, som inte förstår någonting. Tjockskallig är bara förnamnet.
Handlingen varvas med Pjotrs självbelåtna kommentarer i en välspelad komedi om att manipulera och förföra. Frågan är vem som lurar vem till sist. De båda pjäserna i 'Erövringar' bygger på noveller av Anton Tjechov som bearbetats av Jan Johanneson. I Anita Ekströms uppsättning, som hade premiär på Gregersboda gård i onsdags, blir det teater med absurd humor, stillsam satir och en hel del dråpligheter. Ensemblen är samspelt och lockar fram poänger med tajming, energi och ironiska blinkningar.
I del två, 'En försvarslös varelse', skruvas tempot upp. Pjäsen är fartfylld och drastisk, med farsartade inslag. Jens Ohlin spelar bankdirektören som vill koppla av på sitt sommarställe, men inte får en lugn stund. Runt honom rör sig Oskar Thunbergs snubbligt nervöse kamrer, Linda Kulles självupptaget pladdrande dotter och Anne Kulles krävande besökare, en dam som vill ha pengar.
Tillsammans bygger de upp en känsla av en absurd värld, där vad som helst kan hända. Jens Ohlin gör det mesta möjliga av en ond tå och en besvärlig solstol. Han vet inte vad han ska ta sig till med Anne Kulles envetna figur, som ynkar, hotar och går på. Hon beskriver sig som en försvarslös varelse, men påminner mer om en bulldozer. Nu ger sig Kullehusteatern ut på turné med 'Erövringar', med föreställningar i Roslagen, på Åland, i Finland och i Stockholm under juli och augusti. Det är sevärd teater i lättillgängligt format. Levande, välgjord och somrig."